Förväntansfull friskvård

Tänk att idka förväntansfull friskvård. Att hela tiden överraska dig själv med att försöka klura ut vad just din kropp behöver – för att fortsätta vara alert, nyfiken och förväntansfull. Att verkligen lyssna in och känna vad just du mår bra av – just nu.

Med förväntansfull friskvård tror jag att du kanske skulle vara mer experimentell och öppen för att prova nytt. Med förväntansfull friskvård tror jag att du skulle se att de experiment och det nya du provar behöver få tid på sig att hinna verka. Med förväntansfull friskvård tror jag att du på sikt får ett nytt förhållningssätt till det som är du.

Förväntansfull friskvård handlar om helhet. Om rörelse. Om kost. Om livsval. Om värderingar. På samma sätt som cellerna förnyas i kroppen och hjärnan hela tiden tränas och utvecklas (men blir latare ju äldre vi blir) gör förväntansfull friskvård att du hela tiden fortsätter att överraska dig själv. Med en medvetenhet om vad som är du i varje stund – och vad just du behöver.

En stund av medvetenhet och förväntansfull friskvård.  Bild tagen av Sofie Wiklund

En stund av medvetenhet och förväntansfull friskvård.
Bild tagen av Sofie Wiklund

Människor

Igår fick jag anledning att fundera mer på detta om normer och vad som är accepterat. Något jag tidigare har skrivit om för jag var och är frustrerad över att de som sticker ut formligen slås ner, tittas ut och mobbas bort.

Tittade på ”Sommarpratarna” och hörde Gina Dirawi prata om att vara annorlunda. Att sticka ut. Att inte ses som en som alla andra. Och hur ont det gjorde och fortfarande gör. Vi och dom. Ett ständigt grupperande. Som lämnar andra utanför. Som förstärker rädslor. Som skapar avstånd.

Tittade vidare på Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”.  Temat fortsatte – så tydligt och med så mycket rädsla – för egna och andras värderingar. Om anständighet byggd på normer och gamla stelbentheter. Anständighet som är hånfullt skrattretande. Anständighet som alla mår bäst av att vara utan.

När ska vårt behov att gruppera försvinna? När ska vi möta varandra utan rädslor och vara respektfulla och anständiga på riktigt? När ska vi börja se på varandra som människor?