Symbolisk brasa

I kväll eldar vi – för att markera slutet på vintern och hälsa våren välkommen. Trädgårdar och förråd har röjts. Allt som går att elda har samlats i enorma högar. Högar som, när de väl tänds på, brinner snabbt – och snart är det enda minnet av dem små pyrande högar av aska.

Tänk att kunna göra samma med allt vi går och bär på – inom oss. Allt sådant som vi skulle behöva släppa för att kunna gå vidare och njuta av livet som det är nu. Kanske antaganden om vilka vi är – som gör att vi inte vågar göra annat än vi alltid har gjort. Tankar på vad vi tror att andra tycker om oss – som kanske inte ens är sanna – utan bara finns i våra egna huvuden. Åsikter och värderingar som vi haft, men som nu känns otidsenliga och inte alls i linje med vad vi egentligen står för nu.

Så i kväll när vi eldar upp allt gammalt fysiskt skräp kanske vi skulle göra det samma med lite av allt skräp vi inte kan se – men som vi ständigt går och bär på och som påverkar oss. Antingen bara genom att tänka på vad som ska eldas upp och skicka det in i elden eller kanske genom att skriva ner det på lappar och sakta se dem förtäras av lågorna.

20140430-105428.jpg

Medvetet språk

Jag har, som många andra, följt debatten och skriverierna om näthat. Och funderat på vad som skulle kunna göras annorlunda. Vad som skulle kunna skapa förändring.

För mig landar allt i respekt. Att ha respekt för varandra. Att ha respekt för sin nästa.

Det landar också i medvetenhet om vad som händer i mig själv när jag ger uttryck för hat – skrivet och uttalat. Om lagen om attraktion. Som går ut på att det jag ger uttryck för kommer jag att få mer av.

Ett frö till förändring är att ge akt på ditt språk. På de ord du väljer att uttala och skriva. Men också på dina tankar. En självklarhet vore att behandla medmänniskor med respekt. Och förstå att det är att respektera dig själv.

 

Brus eller stillhet?

Ibland är det intressant med ord. Intressant då jag stannar upp och tänker på ordets betydelse. Vad de små orden tillsammans egentligen står för. Vad de betyder för mig.

Lyssnade med ett halvt öra på en radiosändning och någon nämnde mindfulness. Ett ord som jag har hört i så många år, men som inte förrän idag landade i mig på ett nytt sätt. Jag inte närmat mig begreppet. Inte levt med det. Inte praktiserat det. I alla fall inte i den form det har presenterats och saluförts.

När jag har hört ordet har jag alltid tänkt oreflekterat på att det handlar om att vara mer i nuet. Att rensa tankarna. Att vara mer än att göra. Men om jag läser ordkombinationen tvådelat – isärskrivet – men även ihop och i ett stycke – får jag inte ihop bilden av det det ska vara och det som det står.

För mig skulle det vara mer logiskt med mindstillness. Fulness får mig att tänka på brus. Inte på den eftersträvansvärda stillheten. Fulness får mig att tänka på att det inte finns plats för något mer. Mindet har fullt upp med det som är. Finns inte plats för ro eller något annat. Kan hända syftar det mer på att gå helt och fullt upp i tanken. Men också det känns tokigt då vi lever så mycket i huvudet och så lite i kropp och hjärta.

För mig skulle det vara ändå mer logiskt med ett ord på vårt eget språk. Ett ord som berättar vad det är och handlar om. Vackert, enkelt och i varandet. Ett ord som känns som en porlande fjällbäck, en susande granskog och en svag sommarbris över en blommande sommaräng. Ett ord för alla. Utan värderingar. Utan måsten. Utan bagage. Ett ord som sätter ord på. Ett ord som är. Vilket ord skulle du vilja använda?

20121012-083547.jpg

Vem bestämmer?

Vad är norm? Vad är acceptabelt liv och beteende? Vad är snyggt? Bra?

Såg på dokumentären ”Bully” på SVT igår kväll. Kunde inte slita mig fast det var alldeles för sent för mig. Blev så oerhört sorgsen över vad tidiga tankar om norm kan föra med sig. Att allt som inte är som allt annat är okej att slå ner på. Okej att värdera ner en annan människa för. Okej att påtala högt och fysiskt.

Norm gör också att det verkar vara fritt fram att tycka och tänka och kränka kvinnor för hur de ser ut. Hur de går och står. Hur de gör. Som om saker och ting aldrig kan förändras. Att normer kan suddas ut i konturerna. Ge plats för mer ödmjukhet inför det som är. Och kan bli.

”Det kan ju aldrig bli något Nobelpris för den”, sa en meriterad kvinnlig politiker till en storsäljande kvinnlig författare i ett pratprogram lett av en man. Varför finns ett behov att säga en sådan sak? Varför inte bara tacka för en härlig lässtund och gratulera till den enorma framgången? Vem har bestämt vad som är bra? Vad är kriterierna för det? Böcker som läses har genom att de gör just det bevisat i sig att de är läsvärda. Känns pretto och högfärdigt att förment påtala att viss litteratur är dålig och inte värd att läsas. Som att säja att miljontals människor inte vet vad de gör. I en tid när läsandet minskar måste den största framgången av alla vara att skriva böcker som blir lästa.

Det sorgliga i allt detta med norm och värdering är att de som skriker högst och som kommenterar mest är de som kanske allra högst önskar att de vågar och kan. Men de är så rädda för att sticka ut. Rädda för att blotta sina halsar. Rädda för att inte vara norm. Rädda för att inte passa in. Rädda för att själva bli kommenterade och värderade. Som mobbarna i ”Bully”. Så fega och små.

Längtar efter mer ödmjukhet och tolerans än missunnsamhet och rädsla. Längtar efter mer hurrarop än knivstick i ryggen. Längtar efter en ”blindare” värdering än negativa skärskådning. Saker som går att träna från att du är mycket liten. Att se dig själv och din omvärld som den är och kan bli. Att alla är unika och behövs på sitt sätt. Och ge energi till någon som vågar följa sina drömmar. Att finnas där för de som vågat och kanske misslyckats så att de vågar prova igen. Och ibland bokstavligt blunda och på så sätt slippa den visuella värderingen av vad som finns framför dig. Tror att vi skulle möta varandra på ett annat sätt om vi var lite mer ”blinda”.

Du och jag kan börja i det lilla. Att ge akt på våra ord och tankar. Att lyssna på vad andra säger och inte bara svälja utan respondera nyanserat på det. Att prata med våra barn om hur vi bör vara mot varandra. Att ge våra medmänniskor energi. Energi att våga och att leva. Vilket i sin tur ger energi tillbaka. Och vi kan börja nu!

Fokus

Har du svårt att fokusera när du blir störd?

Tills för någon vecka sedan skulle mitt svar på den frågan ha varit ett glasklart JA. Jag upplever så totalt att jag blir störd. Störd så att jag inte kan behålla fokus och många gånger inte gör saker jag egentligen borde för att jag någonstans känner att det inte kommer att gå.

Men för några veckor sedan sattes min fokuseringsförmåga på prov. På en kurs med vinnarskallar (en kurs som senare kommer att få ett eget inlägg på bloggen). Behöver jag säga att jag inte hyste några som helst förhoppningar om att gå segrande ut – men av någon anledning gjorde jag det.

Jag har en enorm förmåga att fokusera. En förmåga som jag använder mig av utan att jag vet om det. Men de gånger jag tänker att jag ska göra är det något som stör mig. Gamla tankar om att det inte ska gå. Att jag ska bli störd. Gamla tankar som inte gör mig gott. Gamla tankar som definitivt inte för mig framåt. Gamla tankar som är just bara gamla.

Från och med nu ska jag medvetet använda min förmåga och träna på att släppa gamla tankemönster. Har du något gammalt som hindrar dig? Gammal som bara är gammalt? Kanske vi kan hjälpas åt? Och bestämma oss för att börja nu!

Att tänka på: korgstativ

Har du gjort en förändring som på papperet såg lysande bra och funktionellt ut, men när du står inför fullbordat faktum inte alls fungerade som det var tänkt?

Under vinjetten ”Att tänka på” kommer jag att samla mina tankar och erfarenheter efter år av trial and error. Min förhoppning är att det vid något tillfälle kan hjälpa dig att göra ett funktionellt bra val – vid första försöket!

Dagens att tänka på handlar om korgstativ. Jag kommer att inleda med en bild på en lösning som jag inte kan rekommendera. En lösning som jag, trots detta, ser att fabrikanter av dessa korgstativ fortfarande marknadsför som något funktionellt. Men tänk dig själv hur lätt det är att komma åt innehållet i de översta korgarna. Och har du inte satt backstoppar är det dessutom förenat med en stor skaderisk då du kan få korgen på dig om du drar ut den för långt.

En icke rekommenderad korgstativlösning. För hög! Inte funktionell. Bild från elfa.com

Jag använder gärna korgstativ. Företaget som jag lånat bilderna av har dessutom dessa stativ i bredder mellan 25-55 cm, ett minidjup samt ett standarddjup och tre olika höjder. Med det sortimentet är det lätt att få ett stativ som passar just ditt skåp, din garderob eller det utrymme som du behöver få extra förvaring i. Av erfarenhet föreslår jag alltid att bara använda korgstativ som är så höga att du kan stå på golvet och lätt komma åt det som ligger i översta korgen. Av erfarenhet föreslår jag alltid att utnyttja volymen optimalt – i detta fallet att välja så breda korgstativ som går in och hellre välja standarddjup än mini om det går. Av erfarenhet föreslår jag att välja de djupare korgarna framför den allra grundaste. Har ditt skåp, din garderob eller det utrymme du behöver extra förvaring i volym kvar ovanför korgstativet utnyttjas detta genom att som på bilden nedan hänga upp hyllor alternativt klädstänger.

Korgstativ i arbetshöjd. Funktionellt och lättarbetat! Bild från elfa.com

Hedra dig själv

Funderar du över varför du är här? Vad som är meningen med allt?

Funderingar som kan ge hopp, men också skapa förtvivlan och loopande tankar som inte verkar kunna hitta något att hålla fast i.

Jag tror på att göra det bästa av det som är. Att börja med dig. Att fundera över vad du kan göra för att hedra dig själv och ge värde åt det faktum att just du finns. Att ge dig själv det bästa du förmår. Vila, arbete, mat, relationer, reflektioner och rörelse. Att fundera över vad är det minsta du kan göra. I varje stund ett val.

Jag tror på att hedra enkelt. Att göra det svårt gör att det inte blir av. Att du försummas och försummar. Att äta frukost, gå en promenad, ringa en vän och gå och lägga dig när du känner dig trött.

Att hedra dig själv handlar också om det som är runt om. Att ta hand om ditt hem. Ge det den omsorg som det behöver. Enkelt genom att ta hand om det som är. Förvalta det du har. Omge dig med det du tycker om.

Runt om är din familj och den plats du bor på, både i smått och stort. Hedra dig själv genom att bry dig om. Hedra dig själv genom att se och vara. Gör vad du kan med det du har där du är. Och gör det enkelt.

Vad kan du göra för att hedra dig själv?

Hedra den blomma som är du! Ingen annan lyser just som du.

Måndagsuppmaning 10

Idag är det dags för den tionde och sista punkten av ett ”I dag program” för optimistiskt och konstruktivt tänkande. Nedtecknat av en Sibyl F. Partridge för 100 år sedan. Dagens punkt är lika aktuell idag som då. Du och jag bär fortfarande på liknande känslor. Vi hyser samma farhågor. Vi känner likartat tvivel. Den har också beröringspunkter till detta inlägg. Tänker på boken som jag tipsade om här där frågan ”Är det sant?” är central. Den erbjuder ett sätt att hantera den flod av alldagliga tankar som nästan oavbrutet flödar genom våra huvuden.

Är det här den första punkten du läser kan du hitta början på listan av punkter här.

I dag skall jag vara orädd. Framför allt skall jag inte vara rädd för lyckan, för att njuta av det som är vackert, för att älska och för att tro att de som jag älskar älskar mig.

Avslutningsvis står följande i boken:

Om vi vill utveckla en mental inställning som ger oss lugn och lycka, så lyder första regeln: Var glad i tanke och handling, så känner du dig glad.

Att njuta av det som är vackert!