En tråd som givit insikt

Just nu snurrar en tråd runt på Facebook – en tråd av poesi – med målet att fylla Facebook med poesi. En tråd som väver otroligt vackra bilder – bilder jag aldrig sett tidigare – bilder skapade av ord – med avsändare som många gånger jag aldrig läst tidigare – vissa avsändares ord är ekon från en svunnen tid – men med känslor som känns igen och tankar som berör. Över tid och rum.

Tacksam över poesitråden och insikten att det hela tiden finns nytt att upptäcka. Och att nya upptäckter kan bana nya vägar. Och i sin tur göra att jag nästa gång jag ska välja törs välja annat. Okänt. Och se vart det leder.

20140131-091528.jpg

Walk the talk

Hur ofta säger du saker du verkligen menar? Hur ofta omsätter du dina ord i handling?

Hör mig själv ibland säga saker som jag vet att jag inte kommer att göra. Vet att drivkraften för just det inte finns där. Att det inte kommer att bli av. Försöker att bli bättre på att känna efter direkt och inte säga bara för att säga.

Tänker på hur lätt det är att sätta igång vissa människor som satsar, ordnar och tar sig tid. Men när väl satsningen är där, något är ordnat och något tagit sig tid finns ingen där som tidigare sagt att de så gärna ville.

Tror att vi alla måste bli bättre på att önska sådant vi verkligen vill ha och som vi kommer att nyttja. För det finns så många som önskar och önskar men som kanske inte riktigt menar något med att de önskar. Sänd en tanke till de som går igång på det du önskar – och satsar. Att ge dem av din energi. Av din tid. Så kanske dina uttalade önskningar fortsätter att bli verkliga.

Ängsligt

Är du ängslig över att råka säga fel?

Efter allt jag har läst och hört de senaste året har ängsligheten ökat. Chansen att trampa i klaveret har blivit större och större i takt med att känslan av att lättkränktheten har ökat lavinartat.

Hur har ord kunna bli så viktiga? Hur har rätten att få tabubelägga och straffa kunnat få växa sig så stark? Hur kan ett ord göra att en hel människa omvärderas och nedvärderas? Hur kan ord göra att dörrar stängs?

Vi bär alla olika historier – både våra egna och våra närmastes. Vi har levt liv med skiftande innehåll och dimension. Vi har olika värderingar och syn på hur saker ska vara. Ibland skakar livet om oss rejält och ur sådant dyker nya insikter upp.

Tänk om alla kunde känna sympati med varandra. Om vi kunde mötas med respekt och ödmjukhet. Välja bort strider. Möta varandra utan rädsla och ängslan. Mötas med välvilja och kärlek. Lite mer ”blinda” än negativt skärskådande. Förlåtande. Oängsligt.

Vem bestämmer?

Vad är norm? Vad är acceptabelt liv och beteende? Vad är snyggt? Bra?

Såg på dokumentären ”Bully” på SVT igår kväll. Kunde inte slita mig fast det var alldeles för sent för mig. Blev så oerhört sorgsen över vad tidiga tankar om norm kan föra med sig. Att allt som inte är som allt annat är okej att slå ner på. Okej att värdera ner en annan människa för. Okej att påtala högt och fysiskt.

Norm gör också att det verkar vara fritt fram att tycka och tänka och kränka kvinnor för hur de ser ut. Hur de går och står. Hur de gör. Som om saker och ting aldrig kan förändras. Att normer kan suddas ut i konturerna. Ge plats för mer ödmjukhet inför det som är. Och kan bli.

”Det kan ju aldrig bli något Nobelpris för den”, sa en meriterad kvinnlig politiker till en storsäljande kvinnlig författare i ett pratprogram lett av en man. Varför finns ett behov att säga en sådan sak? Varför inte bara tacka för en härlig lässtund och gratulera till den enorma framgången? Vem har bestämt vad som är bra? Vad är kriterierna för det? Böcker som läses har genom att de gör just det bevisat i sig att de är läsvärda. Känns pretto och högfärdigt att förment påtala att viss litteratur är dålig och inte värd att läsas. Som att säja att miljontals människor inte vet vad de gör. I en tid när läsandet minskar måste den största framgången av alla vara att skriva böcker som blir lästa.

Det sorgliga i allt detta med norm och värdering är att de som skriker högst och som kommenterar mest är de som kanske allra högst önskar att de vågar och kan. Men de är så rädda för att sticka ut. Rädda för att blotta sina halsar. Rädda för att inte vara norm. Rädda för att inte passa in. Rädda för att själva bli kommenterade och värderade. Som mobbarna i ”Bully”. Så fega och små.

Längtar efter mer ödmjukhet och tolerans än missunnsamhet och rädsla. Längtar efter mer hurrarop än knivstick i ryggen. Längtar efter en ”blindare” värdering än negativa skärskådning. Saker som går att träna från att du är mycket liten. Att se dig själv och din omvärld som den är och kan bli. Att alla är unika och behövs på sitt sätt. Och ge energi till någon som vågar följa sina drömmar. Att finnas där för de som vågat och kanske misslyckats så att de vågar prova igen. Och ibland bokstavligt blunda och på så sätt slippa den visuella värderingen av vad som finns framför dig. Tror att vi skulle möta varandra på ett annat sätt om vi var lite mer ”blinda”.

Du och jag kan börja i det lilla. Att ge akt på våra ord och tankar. Att lyssna på vad andra säger och inte bara svälja utan respondera nyanserat på det. Att prata med våra barn om hur vi bör vara mot varandra. Att ge våra medmänniskor energi. Energi att våga och att leva. Vilket i sin tur ger energi tillbaka. Och vi kan börja nu!

För eller emot

Det är klurigt med ord. Hur de sägs och hur de uppfattas. Bara en sådan sak som att vara för eller emot. Exempel med dessa ord är att vara för fred eller emot krig. För ett drogfritt samhälle eller mot droger. Jag vet inte hur det fungerar i din kropp, men min är hellre för än emot. Det känns lättare på något sätt.

Läste följande ord i går ”If you resist, it persist”. Dvs det du är emot blir kvar. Hur skulle det vara och bli om vi använde ”för” istället för ”emot”? Att vara medveten handlar inte bara om att vara den i tanken utan också i de ord som används.

Att använda ord som simmar med strömmen borde ge dem den extra skjuts som de så många gånger behöver.

Första regeln för ett lugnt och lyckligt liv

”Vårt liv är vad våra tankar gör det till” sa den store filosofen på romerska rikets tron, Marcus Aurelius. Många andra har snuddat vid samma ämne. Fundera över vad lyckliga, olyckliga, rädda och sjukliga tankar gör med oss. Och hur bygger vi upp vår kropp genom att tänka att vi kommer att misslyckas?

Det hela kan också uttryckas på följande sätt, sagt för länge sedan av en Vincent Peale: ”Ni är inte vad ni tror att ni är; men vad ni tror, är ni.”

Exemplen ovan har jag tagit från den gamla boken som jag refererat till i ett tidigare inlägg. Men till tanken om tankar vill jag också lägga till vikten av vilka ord vi använder – både när vi talar och skriver. Med ett medvetet språk färgar vi vår värld. Jag vet vilka färger jag vill använda. Vet du?