Långsamhetens lov

Står på mataffären och ska köpa pasta. Och kommer på mig att tänka att jag väljer att köpa en som ska koka länge. Har fått för mig att jag får mer – att om det tar längre tid så får den den tid den behöver. Eller kanske den tid jag behöver.

Något som ger tid är att baka med mindre jäst än som står i receptet. Senast blev det 1/2 paket jäst till en deg på 1 liter (som enligt receptet behöver 2 pkt). Och resultatet blev fina frallor – men jästiden dubbelt så lång. Tid att använda till annat. Och tid som inte behövde användas för att handla mer jäst – en stund som kunde fångas just där och då – tid som blev frallor.

Att cirkulera inredningen hemma ger tid. På samma sätt som att baka även då det finns för ”lite” jäst. Att göra av det som finns. Helt enkelt genom att göra med det du kan, med det du har, där du är. Flytta saker eller möbler och ställa i nya rum eller lägga på andra ställen.  Att växla kuddfodral, filtar och gardiner vår och höst. Lägga undan efter säsong och ta fram igen. Ett flöde som ger tid över till annat.

Älskar att ha tid. Ta bara en sådan sak som att ringa en vän eller träffas fysiskt – och känna att det mötet får ta så lång tid det behöver. Så mycket som hinner sägas. Så mycket som kanske inte sägs, men som ändå hinner förmedlas. Bara att bekräfta varandra genom att ge av sin tid.

Att låta träning ta tid. Att inte alltid tänka att det ska gå att göra snabbt. Att göra långsamt och länge. Att känna och att lyssna sin kropp. Höra vad den mår gott av. Lyssna efter vad den längtar efter. Ge den den tid den behöver. Och låta det få ta tid. Att låta långsamt sjunka in och långsamt ge ny kraft och långsamt bygga något hållbart som kommer att räcka länge.

Och apropå långsamt behöver vi nog alla ha det lite mer långsamt. Långsamt som i att längta – längta efter någon, något eller någonstans. Och kanske stanna lite längre i känslan av långsamt – för att få tid att verkligen känna efter vad vi längtar efter. Och ge oss tid att göra just det.

20140117-091440.jpg

Minnen

Jag längtar och jag minns. Många gånger ovetandes och ofta oväntat. Det avväpnar mig för stunden och tar mig tillbaka i tiden. Glatt och varmt. Minnen som gärna får komma och vara en stund. Få ta plats i livet. Få komma till uttryck. Få leva vidare. Ordlös minneskommunikation. Länkar bakåt. En känsla av att vara del av något större. Något som har funnits länge och som ska fortsätta finnas med mig och de som kommer efter.

Minnen är som vackra blommor........

Minnen kommer till mig i många skepnader. Ett gammalt program på TV, en bok jag läste som liten eller en matta med samma mönster och färg som den som låg i min mormor och morfars vardagsrum. Minnen värdefulla för mig oavsett i vilken form de kommer. Fragment som dyker upp och läggs till andra minnen och som spelar upp återblickar för mitt inre. Jag blir förundrad över kapaciteten och kompabiliteten. Att processandet fungerar och tar sig fram på besynnerliga vägar. Läs mer