Tomrum

Min flytt har gjort att det skapats tomrum både här och i mitt älskade barndomshem.

Det har känts overkligt konstigt att jag skulle lämna. Att jag inte skulle bo kvar. Att jag inte skulle trampa de gator jag alltid trampat.

Ju närmare till flytt desto närmare till tårar. Gamla minnen, stunder av glädje och älskade vyer blandade degar jag ville fortsätta baka. Äta bullar jag alltid ätit. Och trott att jag skulle fortsätta göra.

Bestämde mig för att städa mig ut. Att rensa varje vrå, minsta lilla pyttigaste hörn och tvätta alla fönster. Själv. Som tur var fick jag hjälp. Av svärmor och hitrest vän – som peppade och tvingade mig fortsätta när det tog emot. Och så befriande skönt det kändes när det var klart. Tack för all hjälp!

När jag stod där och tittade på skalet av mitt före detta hem – så var det just bara det. Ett skal. Mitt hem var inte längre här. Utan där. Att känna det var både förvånande och lättande. Och gjorde med ens allt så mycket lättare.

Ett tomt rum - ett skal - redo att fyllas av andra.