Hallhyllning

Har du en bra plats i hallen att lägga dina solglasögon eller ställa brev som ska skickas iväg eller låneböcker som ska lämnas tillbaka?

Jag har tidigare skrivit om att sätta upp hyllor med krokar under. Nu har jag kompletterat min hylla med en tavellist – en 60 cm lång som har kapats i tre lika stora delar för att rymmas vid sidan om spegeln. På dessa 20 cm långa tavellister får ett par solglasögon perfekt plats.

Beroende på vad du vill placera på dina tavellister får du bestämma på vilka avstånd från varandra de ska vara. Hos mig sitter de ganska nära varandra för att barnen ska komma åt och det har gjort att utgående post och böcker endast får plats på den övre tavellisten.

Och har du mycket väggplats kanske du får plats med hellånga tavellister – det finns färdiga som är från 60 cm ända upp till 180 cm. Vanligast är svarta, vita och i ek. Men jag har även sett turkosa.

20130503-111253.jpg

Enkelt svårt

Det är lätt att glömma. Lätt att glömma att det är många som inte har. Lätt att glömma att det vi har inte på något sätt är självklart för någon annan.

Med tanke på all den komfort vi har i jämförelse med andra borde vi kunna göra så mycket mer. Vara så mycket mer tacksamma. Ta hand om det vi har på ett mer ödmjukt sätt.

Följer Musikhjälpen och hör berättelser om vad bristen på vatten ställer till. Hur avträden förorenar och gör människor sjuka. Att vatten måste hämtas långväga ifrån. Som ofta är förorenat, men är det enda som finns att tillgå. Att en vuxen behöver ca fem liter vatten per dag. Två för att dricka och resten för att laga mat och hålla sig ren. Tungt att bära hem.

Såg en glimt av en dokumentär om den kinesiske nobelpristagaren i litteratur. Hur han visade sitt barndomshem – med jordgolv och gallerförsedda fönster utan glasrutor. Han beskrev hur kallt det hade varit. Utan el, utan egentlig uppvärmning och med ljus från fotogenlampor. Hur hungrig han hade varit under nödåren i början av 60-talet.

Han berättade även om sin läshunger och hur bristen på böcker gjorde att han läste allt han kom åt. Att han som barn t o m jobbade genom att mala mjöl för hand – tio varv med kvarnstenen för att få läsa en sida. Och han fick inte gå i skola längre än till femte klass.

Med sådant här som perspektiv på hur saker kan vara har vi det oändligt lätt. Rent vatten i kranarna – både varmt och kallt. Toaletter och avlopp som gör att vi inte behöver utsättas för det som de som är utan. Varma hem. Obligatorisk skolgång. Allmänna bibliotek. Mat.

Vi behöver inte kämpa för vår överlevnad. Vilket borde göra oss ödmjuka för de som måste. Göra att vi borde försöka undvika att problematisera och göra svårt. När vi trots allt har det så mycket lättare än så många andra. Så mycket enklare.

Vem bestämmer?

Vad är norm? Vad är acceptabelt liv och beteende? Vad är snyggt? Bra?

Såg på dokumentären ”Bully” på SVT igår kväll. Kunde inte slita mig fast det var alldeles för sent för mig. Blev så oerhört sorgsen över vad tidiga tankar om norm kan föra med sig. Att allt som inte är som allt annat är okej att slå ner på. Okej att värdera ner en annan människa för. Okej att påtala högt och fysiskt.

Norm gör också att det verkar vara fritt fram att tycka och tänka och kränka kvinnor för hur de ser ut. Hur de går och står. Hur de gör. Som om saker och ting aldrig kan förändras. Att normer kan suddas ut i konturerna. Ge plats för mer ödmjukhet inför det som är. Och kan bli.

”Det kan ju aldrig bli något Nobelpris för den”, sa en meriterad kvinnlig politiker till en storsäljande kvinnlig författare i ett pratprogram lett av en man. Varför finns ett behov att säga en sådan sak? Varför inte bara tacka för en härlig lässtund och gratulera till den enorma framgången? Vem har bestämt vad som är bra? Vad är kriterierna för det? Böcker som läses har genom att de gör just det bevisat i sig att de är läsvärda. Känns pretto och högfärdigt att förment påtala att viss litteratur är dålig och inte värd att läsas. Som att säja att miljontals människor inte vet vad de gör. I en tid när läsandet minskar måste den största framgången av alla vara att skriva böcker som blir lästa.

Det sorgliga i allt detta med norm och värdering är att de som skriker högst och som kommenterar mest är de som kanske allra högst önskar att de vågar och kan. Men de är så rädda för att sticka ut. Rädda för att blotta sina halsar. Rädda för att inte vara norm. Rädda för att inte passa in. Rädda för att själva bli kommenterade och värderade. Som mobbarna i ”Bully”. Så fega och små.

Längtar efter mer ödmjukhet och tolerans än missunnsamhet och rädsla. Längtar efter mer hurrarop än knivstick i ryggen. Längtar efter en ”blindare” värdering än negativa skärskådning. Saker som går att träna från att du är mycket liten. Att se dig själv och din omvärld som den är och kan bli. Att alla är unika och behövs på sitt sätt. Och ge energi till någon som vågar följa sina drömmar. Att finnas där för de som vågat och kanske misslyckats så att de vågar prova igen. Och ibland bokstavligt blunda och på så sätt slippa den visuella värderingen av vad som finns framför dig. Tror att vi skulle möta varandra på ett annat sätt om vi var lite mer ”blinda”.

Du och jag kan börja i det lilla. Att ge akt på våra ord och tankar. Att lyssna på vad andra säger och inte bara svälja utan respondera nyanserat på det. Att prata med våra barn om hur vi bör vara mot varandra. Att ge våra medmänniskor energi. Energi att våga och att leva. Vilket i sin tur ger energi tillbaka. Och vi kan börja nu!