Välkommen!

Som uppföljning på gårdagens iakttagelse av graden av välkommenkänsla vill jag inspirera till att göra enkelt. Givetvis genom att ställa soptunnan på en lite mer undanskymd plats, köra saker till återvinningsstationen och laga det som är trasigt. Men det sinnliga måste också få sitt.

Vid min entré står i sommar en mindre vattenfylld zinkbalja med en pump i som gör att du möts av ett stillsamt porlande när du närmar sig. Bredvid står en betongkruka med hängande växter i grönt och silver. I krukan har jag stoppat ett trädgårdssmycke i form av en spira som ger krukarrangemanget lite höjd och blir ett fint blickfång tillsammans med resten. Sladden till pumpen döljs delvis av betongkrukan samt av stenar jag har lagt på varje trappsteg.

Vill du göra ett enkelt vattenarrangemang kan det räcka med att sätta en större skål med vatten vid entrén – lägg i några flytande glaskulor som ser ut som vattenbubblor och kanske en flytande ljuskopp. Tänd värmeljus nu när det börjar mörkna. Enkelt och sinnligt.

20130806-232028.jpg

Möte med en byggnad

20130530-095743.jpg

Häromdagen fick jag möjlighet att möta en omtalad byggnad. En byggnad som byggts bland andra. Men som ser allt annat ut än någon annan byggnad. En byggnad som jag skrev om här.

När jag närmade mig den såg jag den inte först. Vårens gröngrönskande träd bäddade in den. Det var först när jag kom nära som jag såg den och dess omtalade spets. En spets som inte pekade rakt mot de som var på väg mot byggnaden. Och det var inte heller i spetsen som entrén var placerad vilket jag hade trott.

Men det som mötte var en byggnad i glas och betong. Med en konstverk som såg ut som kobbar i fallande storlek som startade inne i den spetsiga delen av byggnaden och fortsatte utanför – med kobbar i fallande storlek. Grått och hårt. Och innanför kobbarna låg en rosafärgad gigantisk klump som fick mig att tänka på ett urtaget hjärta – gjort av litium – vilket många som besöker denna byggnad medicineras med.

En stor entré möter upp på sidan om spetsen. Och innanför finns en gigantisk ljus och steril ankomsthall. Glasade väggar och gråa golv. En del har inretts med växter. Och det skulle behövas mer och fler vilket är planerat och på gång. Kommer fram till de omtalade vattenspeglarna – fyrkantiga låga vattenfyllda delar. Vid basen av den ena går hissarna upp och ner – och upp ur vattnet sticker en kal trädstam upp. Hoppsatt i delar. Utan rötter. Utan grenar. Utan krona. Ett konstverk som måste förklaras för att kunna uppskattas. Märkligt på ett ställe dit människor som inte mår bra ska komma för att må bättre. Ler dock åt tilltaget att någon har placera några solgula badankor i vattnet.

Möter också en annan sida. Med idéer och tankar på hur byggnaden ska göras välkomnande och skön att vara i trots de inledande förunderligheterna. Känns som om det finns mycket klokskap som kommer att kunna förmedlas vidare till liknande verksamheter så att kravställning och genomförande kanske kan bli mer i linje med den verksamhet som ska fungera.

Trots alla goda intentioner finns dock det bestående första intrycket kvar. Och min känsla av att möta det som frisk. Och känna det obehag jag kände. Utan någon möjlighet att sätta mig in i hur det skulle vara att möta det som sjuk. Det ska bli intressant att se vad som kommer att förändras och göras som kan förändra det. Jag kommer att titta in nästa gång jag har vägarna förbi och se vilket intryck jag får då.

20130530-095758.jpg