Människor

Igår fick jag anledning att fundera mer på detta om normer och vad som är accepterat. Något jag tidigare har skrivit om för jag var och är frustrerad över att de som sticker ut formligen slås ner, tittas ut och mobbas bort.

Tittade på ”Sommarpratarna” och hörde Gina Dirawi prata om att vara annorlunda. Att sticka ut. Att inte ses som en som alla andra. Och hur ont det gjorde och fortfarande gör. Vi och dom. Ett ständigt grupperande. Som lämnar andra utanför. Som förstärker rädslor. Som skapar avstånd.

Tittade vidare på Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”.  Temat fortsatte – så tydligt och med så mycket rädsla – för egna och andras värderingar. Om anständighet byggd på normer och gamla stelbentheter. Anständighet som är hånfullt skrattretande. Anständighet som alla mår bäst av att vara utan.

När ska vårt behov att gruppera försvinna? När ska vi möta varandra utan rädslor och vara respektfulla och anständiga på riktigt? När ska vi börja se på varandra som människor?