Ett bergs betraktelser

Berget som betraktar - Nolbykullen

Jag har alltid funnits. I begynnelsen var jag högre och ståtligare, men isen kom och skalade av en del av mig. Jag tycker dock fortfarande att jag är betydelsefull och att jag syns. Jag är porten mot Norrland och utgör starten för Höga kusten.

När människorna började komma hit slog de sig ner på gårdar som låg glest på ett område vid foten av mig. Min utsikt har förändrats över åren. Tidigare utgjorde en bred älvfåra en bra farled lite längre in i landet och i skydd av Klockarberget. Nu minner endast en fuktig sänka om vad som tidigare varit. Ljungan har tagit nya vägar. Det finns efterlämningar i området som visar att det bott och verkats här i nästan 2 000 år. En hissnande lång tid för er som är svår att greppa. Men som ändå gör det genom det som finns kvar. Gravhögar från 400 e Kr, en runsten från 1 000 e Kr och en kapellruin från 1 200 e Kr.

Familjer träffas och fikar och åker pulka på Norrlands största gravkulle – med utsikt över kapellruinen och norra Sveriges största järnåldersgravfält. Många gånger har ni säkert vandrat längs med arkeologstigen i Nolby. Funderat över hur det en gång har kunnat se ut. Kanske hört olika guider berätta om området. Om tidiga vattenledningsbyggen, om regelrätta slag mellan ryssar och svenskar och om Linné som vilade ut på prästgården i Nolby den 17 maj 1732. Genom berättelserna har kanske bilder kommit upp om hur det såg ut när vattenleden fanns. Beskrivningar av hamnar och en anekdot om ett skepp som körde fast och var tvunget att grävas ut har givit namn åt en plats som lever kvar än idag. Utgrävningen av kapellruinen på 2000-talet gav er mer ljus åt hur saker och ting gjordes flera hundra år tillbaka. Intressant och tankeväckande. Jag hoppas att det ger er en känsla av att vara en länk i en kedja – som går långt bak och som kommer att fortsätta framåt.

Jag vill att ni berättar för era barn det ni har fått berättat för er. Få dem att känna historiens vingslag. Få dem att känna sig stolta över att bo just här. Få dem att förstå att människor har bott här under en lång, sammanhängande period. Människor har brukat marken, fått barn och under en tid begravt sina döda i enorma kullar. De har lämnat spår efter sig i form av korta meddelanden på runstenar. Dåtidens twitter. Kanske många gånger mer genomtänkta än dagens. Och beständigare.

Järnåldersbosättningar fick ge vika för efterföljande tiders boende. Landhöjningen gjorde att älvfåran inte längre var farbar och vattenled byttes mot leder på land. Området kring kapellet och prästgården fortsatte dock hela tiden att vara viktigt och prästgården revs så sent som 1958 och tills för bara ett år sedan stod en lada kvar som ett minne av det som varit. Jorden brukas fortfarande och är unikt på så sätt att det har gjorts så i en obruten räcka av år sedan järnåldern. Kor betar ännu ute på ängarna och bönderna jobbar ute på fälten.

Några kilometer norrut efter landsvägen blomstrade sågverkindustrin på 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Små samhällen växte upp i dess närhet. Det drog folk från andra delar av Norrland. Folk som behövde jobb för att försörja sina familjer. Skolor fylldes med barn och kyrkor byggdes för att arbetarna skulle få sin andliga spis – och lära sig veta sin plats. Som om inte arbetet på sågen räckte för det. Samhällen byggdes – och samhällen revs när de inte längre behövdes. Sågverk lades ner och ersättas av andra utkomstkällor. Gamla byar växte, nya hus och skolor byggdes. Och jag har sett allt.

Jag vet, jag är fast här. Men jag är nöjd med min lott i livet. ”Hemma” – att bara smaka på ordet hemma gör mig varm och lycklig. Jag behöver egentligen inte så mycket annat. Jag mår gott när jag ser att de som bor vid foten av mig ibland också är de som har tagit över husen efter sina föräldrar. Det måste ju betyda att de trivs och mår gott. Och det värmer mig. De har förstått att förvalta. De kanske gör det på sitt sätt – sätter sin prägel på det. Och de ser ut att tycka om det och formar det efter sitt och sina familjers liv. Ibland tittar jag ner på ett litet gräddfärgat hus med svart tak. Det ligger på en återvändsgränd med gångavstånd till i princip allt utom staden. Det ligger högt och har sol från morgon till kväll. De känner sig trygga vid foten av mig. Jag tror att det är viktigt att tycka om – att ha kärlek till det som finns nära och runt om. Att må gott där man är. Att älska platsen där man bor. Att komma överens med de och det som finns runt om. Att bry sig. Sådant sprider sig och spiller över på andra. Jag har alltid bott här. Jag förvaltar det som finns runt mig. Ser att de som bor vid min fot också gör det. De tar hand om sina hus och trädgårdar. Klipper äppelträd som har funnits längre på platsen än dem. Det verkar som om de inser att de är förvaltare för en period. Ingen vet hur länge, men medan det är deras ansvar förvaltar de. På samma sätt bryr de sig om sina grannar och engagerar sig i det som finns nära – i allt som behöver omsorg.

De som bor nära mig har natur och upplevelser runt knuten. Allt finns här. På mig har jag, under halva delen av året, en välbesökt slalombacke. Tack vare min unika placering nära Ljungans utlopp förses backens snökanoner av perfekt tempererat vatten för snötillverkning. På sommaren spelas det fotboll på en plan som ligger vid min fot. Utsikten från backen och från toppen av mig är hänförande. 360 graders panorama över bygden. Hav, sjöar, älv, berg och bebyggelse. Det är vackert så det gör ont. Och jag njuter varje stund, varje dag och av varje årstid. Vintertid hör jag glada rop och musik från skridskobanor som ligger ett stenkast från mig. Jag ser skidspår som körs upp i en cirkel kring arkeologområdet, runt ute i Njurundaskogarna och på den snöbelagda golfbanan. På samma golfbana promeneras det runt även på den snöfria delen av året. Jag ser flaggor och gräsklippare. Det myllrar stundtals av människor – både små och stora.

Jag ser mjuka rullstensfält, stora stenblock utplacerade på märkliga platser och vackert slipade klippor som letar sig ner i havet. Havet som alltid finns nära. När vinden ligger på åt mitt håll kan jag känna doften av det. Härliga hav. Otaliga stränder. Folktomma och välbesökta. Ett gluckande bräckt hav med klart, härligt vatten. Vyer som påminner om mer tropiska platser, men med en vattentemperatur som inte matchar vyn. Men det är klart att det finns de som badar. Jag ser stora och små båtar tuffa förbi. Många lastpråmar som är inne vid pappersbruken och sågen i stan och lastar på för vidare transport söderut.

Vid havet finns också fiskelägen. Otaliga och i varierande storlek. Många med serveringar och några med restauranger. Det måste vara härligt att sitta nära havet en varm dag och äta något gott. Mysigt också att sitta nära havet – inne vid ett panoramafönster – och se hur vågorna piskar mot en hamnpir. Havet är verkligen ett föränderligt element. Kustens motsvarighet till inlandets fjäll. Med ett väder som är lika nyckfullt. Jag tycker om att titta på havet. Det känns som om det gör livet lättare att leva och luften lättare att andas. Ger utrymme och ett annat perspektiv. Det är vilsamt att titta ut och begrunda havet – att allt du ser är vatten. Det är lite som att titta ut i tomma intet. Det begränsar inte. Det sätter inte stopp. Det bara fortsätter. Mil efter mil.

Under åren har jag hört det pratas om en ny dragning av den stora vägen. I ett människoperspektiv har det ältats länge. Men i mitt universum känns det som om allt händer på en gång och att det på något sätt flyter samman. Många låter oroliga medan andra är hoppfulla. För min del handlar det om att min lugna baksida kommer att ses av betydligt fler. Många tusen bilar kommer att susa fram på en nybruten väg som kommer att gå där det under 1000-tals år bara har funnits stigar. Inser med ens att jag måste ta mig ett snack med skogen på den sidan. Göra dem beredda på vad som är i görningen. Måste göra mig själv beredd också. Vet inte riktigt om det går. Men samtidigt kommer vi nog att få tid att vänja oss. Det kommer att ta några år.

Under tiden kommer jag att finnas här. Alla som kommer med bil söderifrån kommer att fortsätta möta mig. Jag erbjuder en plats för utsikt, aktivitet och kontemplation. När allt annat förändras är jag kvar. En rätt skön tanke när allt annat tycks förändras i en rasande takt. Ta en stund varje dag och begrunda mig. Sitt med mig ett tag och känn mitt lugn och min stabilitet. Kom upp och sitt och känn hela mig. Jag går ingenstans. Jag kommer alltid att finnas.

 

5 reaktion på “Ett bergs betraktelser

  1. Tack kära berg! Och kära barndomsvännen. En länkning till bergets berättelse blev det nu. Och varma hälsningar från ett köksbord vid foten på en annan sida.

  2. Pingback: Berget här intill | Cecilia summerar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>