Ett litet leende

Ett litet leende – från en kropp som förmedlar att den hittat något den tycker om. Ett subtilt bevis på att vad vi gör med kroppen även når längre. Och att när vi tillåter rörelser och litar på kroppen kan vi växa – även mentalt.

Som instruktör är jag oftast i miljöer och med människor som aktivt valt att komma. Att få möjligheten – och förmånen – att bli inbjuden att inspirera till rörelser i en grupp som inte valt det själva är ett tillfälle att överraska – och bli överraskad. Och varje gång blir jag förundrad och nyfiken – på de som står framför mig. Vad de har för drömmar, vad de funderar över, vad de tycker om hos sig själva och andra – vad de är stolta över – och vad de tror att de kan – och kan bli – och vara.

Jag bjuder in – enkelt och prestigelöst – tillåtande och med glimten i ögat. Anything goes. Alla i rummet rör sig som ett – fast var och en på sitt sätt – och som allra mest när fokuset gör att de stundtals glömmer bort allt runt om – stunder som jag vill göra långa – för att de ska få sin stund av acceptans och glädje – och känsla av att allt är möjligt – att de kan – oavsett vad de själva eller någon annan sagt eller trott.

Under en timme rör vi oss – på alla plan, i alla riktningar, vi balanserar, vi startar och stoppar, ändrar hastighet, vi spänner muskler och slappnar av, vi sträcker oss långt ut och rör oss på golvet. Vi rör oss i takt – och andas.

Den som dagligen har hand om gruppen förundras över hur de rör sig, att de rör sig, att de är nyfikna, att de blir nyfikna – och att de längtar efter mer. Jag som fått en liten stund med dem rörs av hur de rör sig och deras berättelser efteråt vad det har gett dem – glädjen, värk som klingat av, känslan av smidighet och rörelsemöjlighet. Och så det där lilla leendet…..

Härlig Nia-känsla! Ett sätt att genom rörelse få tillgång till känslor och låta dem röra sig genom kroppen. Bild från nianow.com

Härlig Nia-känsla! Ett sätt att genom rörelse få tillgång till känslor och låta dem röra sig genom kroppen. Bild från nianow.com

Vakna

Tar några trevande steg – låter fingrarna försiktigt röra sig – först lite – och allt eftersom mer och mer. Väcker handleder, armar och axlar – ser mig om – runt i rummet. Resten av kroppen följer med. Varsamma fötter – lätta ben – nyfikna ögon. Rör mig – nära mig – och sträcker mig – uppåt – utåt – nedåt – inåt. Känner hur jag långsamt blir varmare – mer flödande – mer i kontakt med allt runt om. Fötterna leder mig vidare – händerna rör – sig – och mig – och luft – och golv. Livsandarna vaknar – blinkar förvånat – sträcker på sig – och njuter….

20130910-105729.jpg

Reflektion

Fötterna snuddar knappt marken – kroppen och själen frikopplade från varandra – hjärtan stängda – rädslan som överskuggar allt.

Distraktion, manipulation och illusion. Hålla fast vid gammalt – av rädsla – för det okända – för det som ännu inte är.

Så lätta att leda åt fel håll – så lätt att hata när hjärtat är stängt – så lätt att låta sig bli upptagen med oviktigheter och manipulerade att tro på illusioner.

Vi behöver känna våra fötter – fötter som står fast förankrade på marken. Vi behöver hela människor. Människor som står trygga i sin kropp. Och som väljer av kärlek.

Vilka avtryck vill du lämna till dina barn och barnbarn?

Vilka avtryck vill du lämna till dina barn och barnbarn?

Om längtan att få röra hela mig

Blev idag påmind om en text som jag skrev för sju år sedan. En text som jag återkommer till i tanken då och då. För det är en text som är ett konkret bevis, för mig, på att det är viktigt att formulera sin längtan i ord. Och när jag läser stycke fem blir jag extra varm. Jag skrev då om att jag längtade efter att röra hela mig – på ett sätt som skulle stärka mig – inifrån och ut och utifrån och in – prestationslöst. Och hur jag med facit på hand vet att jag just hittade det i NIA – ett par år efter att jag hade skrivit ner min längtan.

”Din kropp är byggd för att vara i rörelse. Det är viktigt för att allt ska fungera som det ska. När du är liten sker det naturligt i leken, men krymper snart ihop till något obefintligt om det inte underhålls och utmanas. Att vi har olika rytm är lätt att se när du tittar på en grupp små barn. Vissa är mer högt än lågt – medan andra rör sig betydligt lugnare. Hur du går vidare härifrån är avgörande för om det är något som kommer att bestå och fortgå. När det nu än sker i livet. Vissa stannar aldrig upp. Andra kommer aldrig igång, men borde. Extremer åt båda håll – obalanser som förr eller senare kommer att kännas. Det tar sig olika uttryck – värk, sömnlöshet, benskörhet, nedsatt immunförsvar och viktproblem.

Vill du gå från obefintlig rörelse så börja röra dig i vardagen. Cykla istället för att ta bilen. Träffa en vän och gå en promenad tillsammans. När du väl börjar känna att du mår bra av det kan du gå vidare med längre promenader/cykelturer eller leta upp träningsformer som passar för dig. Tänk och känn efter vad du tyckte om som barn. Var ärlig med dig själv med vad du vill göra och gå ut i ett lagom tempo. Allt är inte rätt för alla. Vissa behöver mer explosivitet, medan andra mår bättre av lugnare träning. Vet du inte riktigt vad du ska göra så fråga runt vad som finns. Fråga någon som du litar på och som känner dig om vad som skulle kunna passa för dig. Om du hittar rätt är chansen större att du kommer att trivas med din träning och fortsätta med den. Vinsterna med träning vet du redan och ganska snart efter att du har kommit igång kan du börja njuta av dem.

För mig är träning en stor social bit. Du blir delaktig i ett sammanhang och det blir i sin tur en positiv bit i livspusslet. Varva stunder med dig själv, träning med en vän eller i grupp. Alla delar behövs för att bygga upp. Alla saker ger – fast på olika sätt. Ensamträning skapar utrymme för tankeflödet och ger kanske tillfälle för insikter som annars inte skulle komma. En promenad med en vän skapar dynamiska samtal – ett tillfälle att bolla idéer och tankar – en hel liten arbetsprocess i sig. Gruppträning genererar energi som lyfter både dig och gruppen. Du orkar lite mer, blir inspirerad och delar med dig av dig själv – om än subtilt.

Vad du gör spelar egentligen inte så stor roll – huvudsaken är att du gör det. Har du inte varit i rörelse på ett tag är det bra att gå ut sakta för att vänja sig vid det nya – vänja muskler, leder och hjärta för belastning och utmaning. Men också huvudet – att gå från ett stillasittande liv till ett i rörelse skapar i vissa fall stress och kan i sämsta fall göra att du slutar innan du ens har börjat. Träningskort och utrustning är inhandlat – men energin saknas. Eller också börjar du träna. Du går ut hårt och sneglar på de andra i träningshallen. Lyfter lika tungt som de gör och pressar dig lika hårt utan att lyssna inåt vilket i värsta fall kan resultera i att du går sönder.

Det som slår mig när det gäller rörelse är att mycket av det som är organiserat är flåsigt, hurtigt och snabbt. Det ska vara effektivt och ge snabba resultat och ju ondare det gör desto bättre är det. Du förmodas vilja hänga med – och många gör det. Jag har också gjort det, men känner inte för det längre. Jag vill ibland jobba långsamt. Hinna känna efter och känna in. Jag vill andas och påminnas om att göra det. Framför allt vill jag hinna göra rätt. Jag vill hinna sträcka ut. Stundtals ensam med mina egna tankar – helt vänd inåt. Och jag tror inte att jag är ensam. Många söker och behöver detta – men det är ofta svårt att hitta. Yogan fyller en del av detta behov, men i många fall har den också kommit att handla om att prestera. Jag vill ha en ny rörelse – en rörelse som får ihop det inre med det yttre. Som stärker från båda håll och som ger oss en paus ifrån omvärldens brus och krav. Det finns plats för det – det är bara att ta den platsen. Att fylla ut tomrummet och ge utrymmet. Många kommer att komma – det är jag övertygad om. Jag vet att min längtan inte är ensam.

Du behöver rörelse i ditt liv och träning behöver kontinuitet. Stanna aldrig upp. Den enda du sviker är dig själv. Vill du verkligen det? Är det halt ute så gå inne. Träffade en 85-årig tant i ett höghus med hiss. När det var för halt att gå ut så tog hon hissen ner och gick sedan sju trappor upp – om och om igen. En inspirerande historia ur det verkliga livet!”

Söker du ny inspiration och längtar efter att röra dig med vördnad om den och det som är du – genom att ge din kropp vad just den behöver – utan att det ska göra ont, utan prestation – efter vad du behöver idag – kom på Nia. I Sundsvall är du välkommen till danslokalen på Åkersviksskolan på tisdagar kl. 20. Vi rör oss barfota i sköna kläder. Ingen föranmälan.

Närvaro - här och nu. Bild från nianow.com

Närvaro – här och nu. Bild från nianow.com

Öppna dörrar – stilla sommarminnensinnen

På håll hörs svag musik och sorl – ingen syns till – men ytterdörren står löftesrikt öppen. Jag fantiserar om ett kök där aktiviteten börjat tidigt samma morgon. Med kylskåpskall fil och osnoppade rumsvarma jordgubbar. Radion påslagen och ett fönster lite på glänt. Förnimmer svagt doften av nybakat. Skymtar en varsamt plockad bukett. Noterar raden av välanvända stövlar på trappen. Redo för annat väder än dagens. Andra äventyr än trädgårdens. En katt försvinner runt hörnet. Några trastar jagar en skata. Hör ett skratt som lyfter mot trädtopparna. Ett glatt utrop som sveper in det porlande småpratet.

Jag tänker att där någonstans på baksidan finns en hängmatta uppspänd mellan träd i skuggan. I en annan del av trädgården en gammal möbelgrupp. Dynorna är solblekta och på det dukbeklädda bordet står resterna av en fikastund kvar. Det luktar lugn och oceaner av tid. Det smakar sommar och trygghet. Det känns varmt och innerligt.

Stillheten når mig och gör mina steg långsammare och andningen djupare. Tacksam över mötet mellan mina sommarminnen och nuets sommarsinnen. Ett leende sprider sig. Sommaren omsluter mig.

Sommar!

Sommar!

Ny situation – nya möjligheter

Flyktingar från Syrien och andra krigsdrabbade länder kommer nu i denna stund till vårt land – och jag funderar på om nu är tiden för att prova något nytt – något som vi kanske inte haft mod att prova innan – något som vi pga allehanda orsaker kanske inte haft möjlighet att göra – förrän nu.

Tänker att om den nu stridaste strömmen av flyktingar – den från Syrien – skulle kunna få prova på hur vi skulle vilja vara som mottagningsland – i den bästa av världar. Om det nu är som det sägs att de kommer att beviljas permanent uppehållstillstånd – och alltså inte behöver sitta och vänta på just det.

Eftersom det tidigare har visat sig vara svårt att förlägga flyktingar i närhet till skolor, service och Migrationsverkskontor – varför inte göra dessa enheter mobila?! Att göra skolan mobil och uppsökande. Så att det redan från start erbjuds svenskundervisning – både till vuxna och barn. Att göra service mobil – à la Biblioteksbuss eller matvarubuss – så att de också kan komma dit de behövs och gör nytta. Att göra Migrationskontoret mobilt – så att de söker upp de som behöver deras tjänster – och snabbt kan hjälpa de som kommit hit vidare. Och varför inte addera en mobil Arbetsförmedling – som har med sig personal med kompetens att utreda hitflyttad kompetens.

Med mobila, lättrörliga serviceenheter skulle vi snabbt kunna göra skillnad – och på så sätt få ett humant mottagande och välkomnande av de som kommer hit och vill stanna och bygga upp ett nytt liv här.

Nya vägar - nya möjligheter!

Nya stigar behöver trampas upp….

Att missa nuet

Momo har tid – att lyssna, att se andra – tid att bara vara. Och genom att Momo har tid att lyssna och verkligen lyssnar börjar de som pratar att tänka själv, får idéer och kommer själva på svaren på sina frågor. Det känns varmt, välkomnande, tillåtande och kreativt.

Det du läser ovan är en kort beskrivning av början på en bok som heter ”MOMO eller kampen om tiden” av Michael Ende. En bok skriven för snart 40 år sedan, men som känns lika aktuell nu som då.

Givetvis har boken en tvist – och det är att Momo till slut sitter ensam – för ingen har tid att komma. Och anledningen till det är tidstjuvarna – grå herrar som stjäl människors tid och skapar kyla, stress, otrivsamhet, regler och likformighet. Tidstjuvarna har fått alla att bli upptagna. Ingen har tid för det som tidigare gjorde dem glada, kreativa och varma.

Människorna i boken missar det som gör själva livet – det som ger mening och gör att allt känns levande. De missar nuet i sin ständiga strävan framåt. Och i slutet av boken får Momo uppdraget att ta upp kampen om tiden. Och av den hon får uppdraget får hon också en gåta.

Text ur boken "MOMO eller kampen om tiden" av Michael Ende

Text ur boken ”MOMO eller kampen om tiden” av Michael Ende

Har du gissat svaret på gåtan? Vet du vad de tre bröderna heter?

Jag gör processen kort. Svaret är framtiden, det förflutna – och nuet.

Jag fastnar speciellt vid raderna ”….fast han själv blott finns till i det ögonblick då nummer ett av bröderna blir nummer två.” Det att nuet bara finns precis i det ögonblick då framtiden övergår i det förflutna. En verklig tankeväckare,

Vad gör du av ögonblicket mellan framtid och det förflutna?

 

 

Nu!

Du vet hur det känns – när håret blivit för långt – och du skulle ha behövt klippa dig igår. Lite samma känsla var det med behov av eget utrymme i vårt hem – barn som gradvis får nya behov – behov som tillslut måste mötas genom att ges annat utrymme än som hittills stått tillbuds.

Sagt och gjort. En plan gjordes för omflyttningen. Utgångsläge: Alla tre skulle byta rum – rummen är olika stora – alla målade i samma enhetliga vita brutna färg.

En inventering gjordes för att se vad som redan fanns och kunde återanvändas. Utgångsläge: I två av rummen är sängarna och skrivborden väggfasta samt en bänkskiva med hurtsar fortsätter att användas i det tredje rummet.

En lista upprättades över vad som behövde köpas nytt. Utgångsläge: Bara det allra nödvändigaste skulle köpas – allt annat återanvändas. En tidplan gjordes. Utgångsläge: Alla skulle ha bytt rum på några timmar.

Köpte en större säng med tillbehör samt en spegel och textilier.

Plockade ut allt ur respektive rum och sorterade. Det som skulle fortsätta användas flyttades med till det nya rummet. Det som skulle sparas lades i respektive spara-låda. Det som skulle skänkas vidare sorterades.

Och några timmar senare – hade alla tre fått nya rum. Deras saker och kläder som skulle vara i deras nya rum hade fått sina platser och de kunde sova sin första natt i det.

Utanför rummen fanns dock några timmars extra jobb kvar att göra – att sortera det som inte skulle vara i rummen, att sortera ut och vidare det som inte skulle sparas och ordna en gemensam förvaring av sådant som inte riktigt fick plats och som delas av två av barnen och därför förvaras bäst på neutral plats ;-)

Summering: Tacksam över enhetligt neutralt målade rum. Tacksam över väggfasta sängar, skrivbord och allt annat som kan fortsätta att användas. Tacksam över att det bara var ett av rummen som var fullt av leksaker och böcker.

20150326-112807.jpg

No food waste #NoFoodWaste

Såg en chockerande dokumentärfilm om hur mycket mat som slängs. Tänk dig att du köper fyra kassar med mat och slänger en av dem – bara så där.

Det fick mig att tänka. Hur kan jag göra för att slippa slänga? Hur kan jag vara med respektfull mot det som produceras och som jag faktiskt köper och bär hem?

Till att börja med handlar det om att ha koll på vad som köps. Att ha en plan för det och inte köpa mer än du behöver, vilket blir billigare i längden då du slipper ha skåp fulla av produkter som du i slutänden kanske måste slänga för de hinner bli för gamla.

En annan sak är kunskap – kunskap om att mat inte förstörs i samma stund som hållbarhetsdatumet på förpackningen går ut. Att lukta och smaka för att bedöma om det går att äta. Det handlar också om kunskap och idérikedom när det gäller att göra något av det som finns hemma. Små burkar med slattar av lite av varje, rester efter middagar och annat.

Kanske kan du inspirera mig och andra genom att dela med dig av det du gör för att slippa slänga. Jag ska göra det – och tagga det med #NoFoodWaste

Bröd och flingor - gjorda av sådant som finns hemma.

Bröd och flingor – gjorda av sådant som finns hemma.

Inbjudande och hållbart livsutrymme

Hur trivs du där du bor? Och vad gör att du trivs när du kommer till andra platser?

Frågor som blir allt viktigare att ställa till alla som är delar av samhället. Vad är det som gör dig stolt över där du bor, lever och verkar?

Jag tror att många svar landar i den mänskliga aspekten av livet och livsutrymmet. För där handlar inte allt om funktionalitet och produktivitet utan mer om de mjuka delarna – de som skapar livsutrymmet och livsglädjen. Aspekter som är adekvata när det gäller utvecklingen av en redan existerande stad eller samhälle.

Hur tillser vi att det som är gott i en stad och som bygger stadens identitet får ett större utrymme och fortsätter att utvecklas? Var finns kunskapen om vad staden behöver och vill ha och vem ansvarar för att den används på bästa sätt – långsiktigt och genomtänkt?

Jag tittar ut över min stad och ser det många med mig tycker om med den. En fantastisk stadskärna, två magnifika stadsberg, en å som ringlar rakt genom staden och ett universitetsområde som sticker ut – men som passar så väl in och som borde vara del av den modell vi bör bygga vidare på när vi förnyar och förtätar vår stad.

Lyssnade på Nicklas Nyberg från Övik när han var och pratade på företagarfrukosten på Näringslivsbolaget i Sundsvall. En färgstark entreprenör på många sätt. Och en sak han nämnde var att tänka i stråk som hänger ihop. Och vår stad är som ett stråk i sig – med den begränsning och möjlighet som våra stadsberg ger oss. Låt oss därför bygga och förtäta stråket från vår nyaste investering, Sundsvallsbron, längs efter Selångersån – så långt bort som staden sträcker sig. Låt oss också ha en plan – inspirerad av det vi tycker om och har tyckt om över en längre tid. Genom att bygga i material, former, färger och funktioner som är långsiktigt hållbara. Att tänka på energieffektivetet – och kretslopp – och inspireras och använda teknik som utvecklats av bl a arkitekt Anders Nyquist. Men också genom att tänka på hantverket, val av material, användbarhet, ljus, färg och geometri. Att skapa bebyggelse som åldras med patina, hus som kan återanvändas i ny skepnad och rum som byggs för att kunna ha flera funktioner.

Läste det sistnämnda i en artikel om detta i DI, onsdagen den 11 februari 2015, med titeln ”Hållbarhet viktig fråga i kallt klimat” med en intervju med arkitekt Ulf Nordwall, redaktör för boken (tillsammans med professor Thomas Olofsson från Umeå universitet) ”Hållbara hus i kallt klimat”. I artikeln står ” Sammantaget bidrar detaljerna till att skapa lönsamhet över tid genom att saker kan återanvändas, inte behöver bytas ut, eller bidrar till trivsel så att hyresgäster bor kvar i stället för att flytta.” Vidare står ”70 % av den totala kostnaden för en byggnad sker i förvaltningsskedet. Är projektet lönsamt från dag ett och 100 år framåt, då pratar vi hållbar lösning. Därför är det viktigt att i ett tidigt skede, när kunden sitter med arkitekten och de första penndragen görs, kunna sätta ord på vad hållbarhet är. Ofta är det hårfina ställningstaganden som gör att projektet blir bra eller dåligt, säger Ulf Nordwall.”

Så min fundering idag är: Hur skapar Sundsvall inbjudande livsutrymmen som är hållbara från idag och minst 100 år framåt?

Stadsnära vandringsstråk - mjuka värden som gör att jag trivs.

Stadsnära vandringsstråk – mjuka värden som gör att jag trivs.